Idag när jag red testade jag att använda min pulsmätare som jag normalt sett har på mig när jag är ute och joggar. Det har blivit en del jogging nu inför tisdag, då jag ska flyga till Stockholm och vara med i någon slags uttagning till SOKs topp- och talangprogram. Då ska man genomföra ett fystest och sedan göra några inervjuer. Hursomhelst, jag red idag med pulsmätaren på mig för jag var lite nyfiken på vilken puls jag kommer upp i när jag rider jämfört med min maxpuls och den pulsen jag ligger på när jag joggar. När jag konditionstränar joggar i en timme och försöker ligga på runt 70% av min maxpuls, d.v.s en puls på runt 150 slag/min.

 Eftersom detta sättet är bevisat att vara det bästa sättet att träna syreypptagningsförmågan, vilket är precis den träningen jag behöver, vi ryttare behöver inte vänja oss så mycket för mjölksyran som uppkommer mer och mer när man överstiger ca 70% av sin maxpuls. Mjölksyran bryter bara ner kroppen och dessutom bränner man inget fett när man ligger uppe på dessa högre nivåerna. Alltså långa pass på en relativt låg puls, det är inte alls särskillt jobbigt att jobba på denna nivån, men det ger mer resultat i längden och det är den bästa allsidiga formen av konditionsträning. När jag bara red min häst på backen idag låg min puls i skritt mellan 80-95 slag/min. När jag la till skänkeln lite extra, låg pulsen runt 90-95 slag/min. I trav låg min puls mellan 110-125 slag/min och i galopp låg den mellan 130-150 slag/min.

 Låter lika analyserande som Peter Eriksson nu känner jag, men det är iallafall intressant att veta. Alltså när jag rider väldigt mycket med skänklarna, i detta fallet idag var det när jag red en liten volt i ett rätt så högt tempo, ska inte gå in på hur många m/sek eller hur stor volten var..! Jag bara styrde hästen med mina skänklar och bibehöll formen med mina skänklar, och då kom jag upp i 70% av min maxpuls. Tyvärr kan man inte rida så här nonstopp i en timme för jag tror nog att hästens puls ligger desto högre än ens egen puls, och den hade nog haft mjölksyra så det heter duga!!
 
 En rolig hint till om träning osv. som jag kom tänka på idag. Tidigare nämnde jag om när jag var hos M-M Beerbaum och tränade och hur mycket huvudet bestämmer om man lär sig allt från träningen och man får valuta för pengarna när man åker hem. Det finns ju olika sätt att lära sig och olika personer har olika lätt för sig att lära, t.ex. vissa lär sig av att se, vissa av att höra osv. När jag tränade hos Beerbaum, så försökte de lära ut en att rida nästan tvärtom mot vad de brukar. De brukade alltid påpeka att mitt skänkelläge var för långt fram...

 En dag var tysk-TV där och filmade, och då var hela ridhuset fullt av kameror och skit. Meredith skulle träna mig när alla kameramän stod i ridhuset och filmade på. Min häst var helt livrädd och tvärvände en gång mitt framför kameran så att jag nästan höll på att flyga av. Då sa Meredith: ''your legs are too far forward!!!''. Det var ju konstigt, då måste de vara riktigt långt fram om hon säger det!! Jag tittade ner på mitt skänkelläge i en månad efter det. Men när jag tittade på henne och Marcus var det helt förvirrande, jag skulle inte ens få fram mitt skänkelläge så långt fram som deras skänkelläge om jag så skulle bli erbjuden en miljon om jag gjorde det!!! Sedan förstod jag ju så klart att de inte ville lära ut mig samma dåliga vana, men när man är hos någon man ser upp till och ser dem rida varje dag, hur ska man då förstå att det är helt fel sätt att gå tillväga..?

 Man vill ju göra saker och ting som dem så att de inte behöver ens säga till en. Det fanns flera sådana exempel till från tiden hos dem. Hos Eric är det tvärtemot, har man (mot alla odds..!) lyckats få samma sits som honom, då har man kommit en bra bit på vägen... Förmodligen lär jag mig bättre av att se än att höra och därför är olika tränare bra för vissa, och vissa inte. Jag säger inte att de var dåliga tränare, utan försöker mer förklara hur mycket missförstånd som uppstår på träning, och likså hur många ''aha'' upplevelser som uppstår. Jag kommer ihåg att jag på varje hopppass under den tiden, så missade jag alltid totalt på första krysset!! Tänk dig att hoppa upp på hästen varje dag och ska träna för en av världens bästa ryttare och veta att man kommer storbomma på det första lilla krysset!!! Jag kunde rida hur bra som helst efter det, men alltid på första krysset sa det BOOM!! Till sist blev det som ett skämt, man red mot det där första lilla kysset och i huvudet hörde man röster som från två TV-kommentatorer.
-''Oh, here come Alexander Zetterman cantering with his million dollar horse angainst the first cross this morning in Beerbaums indoor, and man does he look unsure Brian, don't you think?
-Oh, yes he looks like a man trying to commit suicide but isn't quite sure if he's gonna do it or not. Now a few stides away, he doesn't seem to have any stride at all, it looks like he's gonna completely miss.
-And BOOM!, hoooly mmmoooooeeee!!! There goes the distance and he's just right in under that fence and isn't that just too bad Brian..?
-It really is, he really made a fool of himself there, my grandmomma could have done that better with a cow in-betwen her legs!!
-I bet she could, and just look at the face of his trainer, doesn't he look like he just gave up all hope?
 
 Ärligt talat så var det denna dialogen som var lösningen till problemet! Det fick det hela att se löjligt ut och efter en kort stund behövde jag bara dra denna berättelsen innan jag tog sats mot första hindret så försvann spänningen och jag klarade till och med första krysset utan problem!!