Idag har jag ridit ut alla hästarna i skogen som omger gården här. Det är fantastisk miljö för hästarna och vädret är vackert här nere. Lite skrämmande dock är alla djur som rör sig omkring en, idag mötte vi på tre hjortar och när hästarna får syn på dem så kan man känna hur deras hjärta bultar i högsta tempo! Det är i exakt det tillfället man inte vill mana på dem att gå framåt om man är mån om sin säkerhet! Tidigare har vi upptäckt vildsvin också. Sen blev det lite ryktning och stallskötsel på em.

 Just nu är Eric på semester för första gången på flera år med hans familj vad jag förstod! Så det blir rätt så lugna dagar framöver, sedan när han kommer tillbaka blir det två veckors träning som jag ser fram emot. Samtidigt kan man inte vänta på att tävla snart igen. Nästa tävling blir inte förrän helgen innan SIHS då jag ska till en tävling i Belgien. Det påminner mig lite om när jag gick i sexan och sjuan och jag och en klasskompis skulle upp till Globen och titta och varje morgon vi satte oss i skolbussen räknade vi ner hur många dagar det var kvar. Vi började nog räkna ner fem veckor innan.

 Så SIHS betyder mycket för mig. Första gången jag var där var 1995, då var jag bara fem år men jag minns klart och tydligt när pappa och Helena Persson vann maskerad hoppningen utklädda som Ronny och Ragge! Det var en riktigt klassiker! Det dröjde fram tills 2004 innan jag själv red in i Globen för första gången i Prins Carl Philips pris. Det var utan tvekan en av de mest magiska ögonblicken i min karriär. Det som är så speciellt är när man rider runt ute på den trånga, mörka lilla framhoppningen i sin egna värld, lite smått nervös och sedan öppnas ridån och man möts av det starka ljuset, publikens jubel, och den sfäriska känslan att vara ensam med sin häst mitt inne i Globen med jag vet inte hur många meter högt i tak.

 Och under ritten går det inte att undgå publikens entusiasm, är man i ett hinder så hörs det mer från publiken är från själva hindret. Samtidigt som det mellan sprången är en spänd tystnad och man kan höra hur funktionärerna pratar med varandra. Den känslan, första gången jag red inne på Globen med ponnyn Queen är nog det närmsta jag kommit till vad det måste kännas att vara i rymden. Så sfäriskt. Två år senare vann jag i Globen som juniorryttare med då 7-åriga Lotus f. Jag var en sekund snabbare än Top Gun som då måste varit runt 17/18 år gammal. Att rida i mål där var nog det närmsta känslan jag kommit till hur det måste varit när Eric Navet vann VM 1990 på Stockholms Stadion med sin 8-årige Quito de Baussy. Före Milton och Gem Twist som på den tiden var två av de tre bästa hästarna i världen, Jappeloup ska också nämnas i detta sammanhanget. Jag fick låna videon från Stockholms VM av Eric häromdagen och man får gåshud varje gång man tittar på det.

 I år blir det första året jag rider i Stockholm som senior. Jag sa så redan när jag var 15 år att ''nästa år ska jag vara med'', så jag är lite försenad. Men bättre sent än aldrig. Jag åker dit med förhoppningen att få återuppleva denna magin som SIHS har bjudit mig på i alla dessa år. Men det är jag nästan övertygad om, hoppas att du kommer vara där också och  ta del av dessa magiska stunder som SIHS alltid har gett mig!

Här vann jag Juniorhoppningen i Globen. Nästan som VM...